Hemma hos Johanna

MyHeritage: Släktträd - Släktforskning - Celeb

Läste precis att Skånela vann mot Spåret med 30-27. Jag sitter här i Kalmar och njuter av nyheterna. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite ledsen. Jag saknar laget, träningen och handbollen överhuvudtaget så mycket. Varje gång jag läser om lagets fina resultat blir jag naturligtvis jätteglad, men det gör ont i hjärtat när jag inte kan vara med och dela glädjen. Det känns tomt utan er, tjejer.

Sedan läste jag en mindre glädjande nyhet - Hammarbys damer vann tydligen också. Det är inte för att de gått ikapp Skånela eller för att jag hejar på Kungälv. Det är bara det att jag inte unnar Hammarbys damer ett skit. Ärligt talat vet jag inte om jag skulle bli mest glad av att Skånela vann sm-guld eller om Hammarby gick i konkurs. Tänk om det kunde hända samma år - då skulle jag kunna leva på den härliga känslan för resten av mitt liv.

Ni kanske vill veta varför jag tycker så illa om Hammarbys damer. Notera att jag säger damer. Kanske ska jag förtydliga ännu mer och påpeka att det är handboll det handlar om. Jag har inget emot föreningen Hammarby, det är bara det här laget. Det här är ett lag som lyckats fånga Stockholms, kanske Sveriges, största bitchar. De spelar fult, är otrevliga och har alldeles på tok för höga tankar om sig själva. Dessutom vill jag tillägga att det här laget egentligen heter Skogås, men bytte namn för några år sedan. Då blev de (om möjligt) ännu malligare och trodde att de var jättecoola. Det är de inte. Inte ett dugg.

Kul med Kallurs världsrekord - det var hon verkligen värd!

Tjing

Igår skulle jag, Malin, Kristina och Björn åka till Karlskrona för att gå på Kent. En riktig road trip skulle det visa sig. Vi hade turen att få låna Mis bil, det skulle bli enklare och billigare på det sättet. Billigare kanske, men inte ett dugg enklare.
Malin var i högform, nästan övertaggad, under hela dagen. På morgonen var hon så lycklig över att få höra all favoritmusik på de Anders och Matildas radiosändningar. Hon satt och myste och tjöt till varje låt som spelades - hon är bra rolig hon. Förresten var radiosändningarna helt underbara. Bäst var när Anders översatte en Latin Kings-låt till mer korrekt svenska.
Efter att Malin asgarvat, med nästan alla av sina olika skratt, åt att ha sett sig själv le i spegeln gick vi ut för att vänta på bilen.

Vi hade inte sett bilen innan; det enda vi visste var att den var gammal. Jag och Malin stod ute vid stora vägen och väntade. På långt håll såg vi en liten, långsam bil med de dimmigaste ljusen av alla. Vi förstod redan då att det var vår bil och vi skrattade mer och mer hysteriskt ju närmare den kom. Till slut hade jag och Malin trängt in oss i baksätet i tvådörrs-bilen, vilket inte var lätt i min längd och med den täckjackan.

Det var dags att tanka och det var lättare sagt än gjort. Nä, alltså själva tankningen gick bra - det var sedan det började krångla. Det gick inte att sätta tillbaka tanklocket. Malin kämpade några minuter innan hon gav upp och lät Björn försöka. När det inte gick fick även Kristina och till sist också jag gå ut ur bilen och försöka hjälpa till. Det hela slutade med att en snäll man som kommit för att tanka brevid hjälpte oss. Det var tur att vi tankat tillräckligt mycket för att inte behöva göra det igen. Kanske borde vi sett det här som ett omen, för det här var inte det värsta som hände.

Vår road trip fortsatte med ett så högt bullrande att volymen på stereon höjdes extremt, jag kanske skulle haft öronproppar redan i bilen. Händerna var frusna, men stämningen var hög med all sång.

När vi kom in mot Karlskrona var det riktigt varmt i bilen, inte bra när man försöker koncentrera sig och hålla huvudet kallt (haha). Vi irrade runt mitt inne i stan, över kullersten och inne i återvändsgränder. Jag vet inte hur många gånger vi fick vända fram och tillbaka. Efter ett tag tog vi oss iallafall fram till arenan, det var kö till parkeringen men det var ju det minsta problemet. Till slut kom vi in på konserten ganska lagom till att förbandet avslutat sitt och Kent skulle gå på. Igår funkade timingen iallafall.

Vi stod ända framme vid staketet, men hade lite dålig vinkel då vi stod vid ena högtalaren. Det gjorde inget, jag såg rinktigt bra ändå och de for fram och tillbaka på scenen så de stod rätt nära oss iallafall ibland.

Sedan var det ju det här med damen. Den malplacerade 50+ damen som stod framför mig i kritstreckrandig kavaj och själv tog upp två kvadratmeter av golvet. Jag menar inte att hon var så stor, men att hon bredde ut sig genom sin dans som inte riktigt hörde hemma på en Kent-konsert. Någonstans finns en nybörjarkurs i gammeldans som saknar henne. Min rygg värkte när vi gick ut eftersom hon ständigt lutade på mig så att jag fick böja mig hela tiden. Hon hade ingen som helst kroppskontroll utan viftade med armar och armbågar mot både mig och mina kompisar och jag var helt säker på att hon skulle knocka mig så som hon svängde med huvudet. Tro inte att jag inte knuffade (en hel del) på henne, men hon kanske hunnit bli lite senil för hon kom hela tiden tillbaka trots sin redan stora dansyta. När Lotta tacklade henne skärpte hon sig lite, några av mina armbågar i ryggen var nog inte heller populära. Ibland undrade jag om hon någonsin lyssnat på Kent för hon kunde inte ens texten till de mest spelade låtarna.
Konserten var bra iallafall - bättre sång, men lägre stämning än i sthlm. Bäst igår: Den döda vinkeln (trots att Jocke hittade på lite egna textrader emellanåt). Mannen i den vita hatten (16 år senare), 747 och Revolt III var också riktigt bra.


  
1.Kent (syns inte så bra)
2.Kent (i röken)
3.Publiken
4.Turturduvorna Lotta och Robert
5.Björn är cool och Kristina fånar sig
6.Kristina och Malin glada som vanligt
7.Malin i högform

På vägen hem var vi hungriga allihop så vi tänkte dra förbi McDonalds. Först funderade vi på att bara köra drive through, men när vi såg kön tänkte vi att vi lika gärna kunde gå in för det skulle gå nästan lika fort. Men tji fick vi. När vi skulle gå från bilen gick det inte att låsa dörren. Kristina suckade lite och försökte dra ut nyckeln för att försöka låsa igen. Men nyckeln satt fast. Jag och Kristina kämpade med att försöka få ut nyckeln, utan att bryta av den. Björn och Malin kom tillbaka och de fick också försöka. Det gick fortfarande inte. Vi skrattade så vi tjöt. Vad fan gör man i det läget? Hur skulle vi komma hem om vi inte fick ut nyckeln ur dörren? Det hela var så sjukt och mina tankar gick tillbaka 12 år i tiden då jag låste fast ett cykellås rund magen som inte hade någon nyckel. Då fick vi åka till låssmeden, men hur gör man med en bilnyckel som sitter fast i dörren klockan 23.30 på natten?
Det tog en halvtimme, men sedan fick vi ut nyckeln. Lättade satt vi sedan i bilen och åt; vi tänkte inte lämna bilen igen.

 Björn försöker få ut nyckeln medan Kristina och Malin tittar på

Vägen hem gick rätt bra - tjock dimma, men det var lugnt ändå. Kändes skönt att komma hem och ut ur den lilla bilen.

Det var snäll av dig Mi att låna ut bilen, men nästa gång tar jag hellre bussen.

Tjing

Jag vet vad ni tänker: vilken försovning är inte otimad? Visst, det är sant, men det här var snäppet värre än otimat.
Som ni kanske läst är jag producent på vår lilla radioredaktion. En producent ska hålla ihop gruppen och lösa uppkommande problem. Det här sattes verkligen på prov igår. 

När jag gick hem på eftermiddagen var allt okej, reportrarna hade lämnat in sina inslag och programledarna skulle provköra deras program. Efter att ha kommit hem, ätit och precis skulle börja slappa i soffan vändes allt upp-och-ner. Matilda ringer med panik i rösten och säger att det fattas 15 minuter prat i hennes program, hon hade räknat med fyra. Hon frågade om jag kunde skriva en krönika på några minuter. Jag sa att det var okej och att jag skulle komma till skolan vid nio så att jag skulle hinna läsa in krönikan innan 10.30 då hennes inspelningstid skulle starta.

Jag hade inget speciellt ämne att skriva om, hela världen var öppen. Tyvärr är det då det är som absolut svårast att komma på något (bra). Till slut lyckades jag flumma ihop något om att hitta tid för sig själv som tog fem minuter att läsa. Det var knappast det bästa jag har skrivit. Jaja, jag blev klar och det kändes skönt att kunna lugna ner Matilda genom att fylla några av hennes tomma minutrar.

Jag la mig på kvällen och ställde klockan på 07.00.

Klockan 09.47 på förmiddagen messar Matilda och frågar om jag är påväg. Jag var så stressad så jag skakade. Det var riktigt, riktigt länge sedan som jag försov mig och faktiskt blev sen. Normalt sett snoozar jag för länge och stressar, men det är en helt annan sak - då är jag iallafall i tid. Bra att hon messade iallafall och väckte upp mig från den koma jag måste ha legat i. Vad fan hände? Jag kan inte ens minnas att jag stängt av väckarklockan.

Jag slängde på mig mjukiskläder, tog min medicin och borstade tänderna (ni vet hur jag är) innan jag rusade ut genom dörren. Det enda jag kunde tänka på var hur jag hade svikit Matilda, men att det inte var för sent ännu. Jag kom fram till skolan och efter tre tagningar var krönikan inläst. Det måste ha låtit riktigt bra när rösten inte ens hunnit vakna. Det löste sig för hennes program iallafall och det var ju det som var huvudsaken.

Allting blev rubbat idag på grund av allt det här. Hade tänkt ta med mig träningskläder och träna direkt efter skolan och hade egentligen inte ens behövt vara i skolan, men jag tänkte åka dit ändå för att stötta. Allt slutade med att jag inte fick med mig träningskläder, stressade så mycket att jag fick huvudvärk och åt inte frukost förrän halv ett. Imorgon hoppas jag att det får vara en lugn stressfri dag.

Tjing

Idag hade mitt, Kristinas och Roberts program Popcorn premiär på Radio Shore. Det var så himla kul att sitta där och känna sig proffsig. Eller ja, att jag kände mig proffsig berodde kanske på att jag satt där med dator, högtalare, knappar, reglar och mikrofoner - sen att man inte behärskar det riktigt är en annan sak. Trots att vi tabbade oss några gånger tror jag att det blev rätt bra ändå. Någon tystnad här och där, men det var ju som sagt premiär.

När sändningen var över och spänning och nervositet släppte var det som att gå in i en koma. Helt slutkörda trotsade jag och Kristina den hårda blåsten på vägen till studentpuben. Väl framme beställde vi lite mat och sjönk ner vid ett bord. Vi satt där och snackade länge; så länge att fullisarna började krypa fram bland pubbesökarna. En skön kväll avslutades därför med att en kille limmade på Kristina i typ 20 minuter medan jag fick lov att prata med hans mindre odräglige, men trots allt lite skumma, kompis. När äckelkillen frågade Kristina för 10:e gången om hon ville gå hem med honom fick han sig en utskällning och strax därefter var vi därifrån. Trist slut på en trevlig kväll.

Trots glädjeruset över att äntligen börjat sända radio måste jag ändå erkänna min besvikelse. Besvikelse över att troligen ingen jag känner har hört vår sändning. Vissa av er kunde inte lyssna trots att ni ville, andra har glömt det. Någon kanske till och med ignorerade det och prioriterade annat, vad vet jag? Ärligt talat vet jag inte om någon (förutom Kristinas mamma) som lyssnade och det gör att jag känner mig lite meningslös. Om någon där ute faktiskt har lyssnat så får ni gärna skriva en liten kommentar och muntra upp mig.

Sov gott,

Tjing!