Hemma hos Johanna

På grund av en helg fylld av långa härliga lata dagar var det inte nådigt att kliva upp i morse. Mobilens alarm ljöd väl iallafall tre-fyra gånger genom sovrummet innan jag kom mig för att gå upp. Först när jag skulle sätta i mig frukosten insåg jag att jag tagit det alldeles på tok för lugnt - plötsligt hade jag bara fem minuter på mig innan jag behövde dra iväg. Jag kastade i mig gröten och attackborstade tänderna. Med havregrynsgröten i halsen slängde slet jag på mig skorna och smällde sedan igen dörren när jag gick. Det dåliga samvetet kröp sig på mig senare när jag insåg att min sambo fått stå ut med att höra allt mitt gnäll och att han kanske trodde att mitt dåliga humör var riktat mot honom på något sätt.

Väl framme i skolan (tio minuter tidig, bakvänd tidsoptimist verkligen!) skickade jag ett sms till min älskling och bad om ursäkt för morgonen. Efter det kändes allt bättre. Den nya kursen verkar oväntat intressant, även om det blev lite väl mycket siffror för min smak i slutet. Eller så var det just det att det var slutet på dagen som gjorde att siffrorna verkade både fler och svårare.

Väl hemma igen efter en ganska behaglig cykeltur slår stressen till igen. Papper från Skatteverket ligger på dörrmattan, det är dags att självdeklarera. Suck! Jaha, då är det bara att försöka hitta alla jävla papper från årets arbetsgivare. Var nu de kan ligga.



När jag öppnade plasten fick jag ändå en riktigt trevlig överraskning - jag ska få tillbaka pengar. Det är nästan så att jag blir lite lockad att leta fram papprena från alla arbetsgivare på en gång och ta reda på om det är för bra för att vara sant. Äh, det får vänta lite. Det får räcka med ett nyp i armen för nu.

Tjing