Hemma hos Johanna

Ikväll har jag och Mattias spelat sällskapsspel. Ganska trevligt med spel tycker jag - tills jag förlorar. Jag har funderat på det många gånger varför jag är en så dålig förlorare när det gäller just brädspel. Jag menar, jag har ju spelat handboll i massor med år men aldrig varit någon speciellt dålig förlorare där. Visst, ingen gillar att förlora, men jag skakade av mig en förlust ganska fort. Men sällskapsspel. Usch. Om man säger såhär: jag skulle inte vilja möta mig själv i något turspel som yatsy, fia med knuff eller kortspel. Såhär i efterhand förstår jag själv att jag måste vara rätt trist att spela med i och med att jag blir sur och bara spelar på halvfart för att jag tappar intresset när jag ligger under. Det är sedan min koncentrationsförmåga (eller dagsform om man så vill) som avgör om jag klarar av att dölja hur sur jag verkligen är, något som brukar gå sämre när jag spelar hemma med min stackars sambo som måste stå ut med mig. Till mitt försvar vill jag säga att är han väl medveten om vad han ger sig in på när han frågar om vi ska spela något spel.

Idag spelade vi alfapet. Det är ju inget turspel (tyvärr kan jag inte skylla på det där), men jag var nog lite tjurig ändå för att jag förlorade två gånger i rad. Jag säger bara såhär - nästa gång är det MIN tur att vinna!


Inga bokstäver man vinner på direkt...


Det är Mattias som är ansvarig för de där orden. Tro mig.

Tjing