Minns ni rädslan?
Minns ni hur mycket man var rädd för när man var liten? Själv var jag rädd för Kents video "Om du var här" och Ursula (ni vet sjöhäxan från Den lilla sjöjungfrun som jag förresten var helt säker på hade sitt bo under vår trappa). Dessutom hade jag svårt att sova när X-files visades på tv. Introt var så otäckt tyckte jag. Och visst kan man förstå det ur en tioårings perspektiv.
Vad är man då rädd för idag? Jag ska vara så klyschig att säga att min största rädsla är att förlora någon som står en nära. Har precis blivit påmind om den hemska känslan när någon plötsligt försvinner och jag ville inte minnas. Efter att morfar dog för snart fyra år sedan hoppades jag att det skulle vara nog. Naivt kanske att tro att det aldrig skulle inträffa igen, men man tror ändå inte att det är sant när de tråkiga nyheterna plötsligt kommer. Ibland suger livet verkligen. Visst var livet lite bättre på den tiden då oron egentlighen saknade grund och logik? När Kent, Ursula och X-files var det mest skrämmande i världen.
Tjing
