Hemma hos Johanna

Jag snoozar varje morgon. Illa, jag vet, men jag står för att jag gör det för det är så underbart.
I morse hände däremot något helt nytt - kroppen klev inte upp när jag borde snoozat klart för dagen. Den bara vägrade! Hjärnan nästan skrek till kroppen att den måste rappa på lite om jag ville hinna med att äta frukost innan cykelturen till skolan. Upp med dig och in i duschen! Vad gör den då istället? Jo, den skickar ett sms till min kära vän Maria. Förvånad över mig själv skickar mina olydiga fingrar iväg meddelandet "jag blir lite sen". Vad är det frågan om? tänker jag där jag ligger halvt panikslagen i sängen med en kropp som vägrar röra sig.
Klockan tickar och blir mer och mer. Om fem minuter borde jag cykla. Här tar jag äntligen tag i mig själv och släpar in kroppen i badrummet fram till duschen. Sedan rullar det på. Hinner inte med någon frukost hemma, precis som jag redan insett när jag låg i sängen. Jag cyklar till skolan och världen snurrar lite när jag ska upp för stentrappan i entrén. Jag vet att jag inte klarar mig utan frukost, så varför gjorde jag såhär mot mig själv? Plötsligt minns jag en konversation jag hade med Mattias härom dagen: "Mannafrutti är ju ingen frukost, det är ett mellanmål". Visst känner jag mig smått skyldig när jag ändå, väl framme i skolan, öppnar väskan och plockar fram just en Mannafrutti att äta till frukost. Okej, det är inte den ultimata frukosten, men det är bättre än ingenting.

Energin är slut sedan många timmar, dags att fylla på mer nu. Lunch! Som jag har längtat!

Tjing