Hemma hos Johanna

Idag har det varit en sån där dag när jag har gäspat hela dagen, från morgon till kväll. Jag vet inte ens om det handlar om trötthet, det är snarare som att det blir en vana som jag inte kan komma ifrån. Som att jag smittar mig själv med tidigare gäspningar och så blir det bara en ond cirkel. Ser ju inte så bra ut på jobbet när man går runt och gäspar konstant. Tack och lov träffade jag inte så många människor idag, det var jag och min redigering i princip.

Hade en lite udda lördag igår. Mattias jobbade och jag också kan man säg. Var på handboll i Vassunda för att skriva en artikel, riktigt roligt faktiskt. Tog mig dit med mosterns bil (tack för lånet) som är väldigt stor, bred och automatväxlad. Det tog ett tag innan inte bara hjärnan utan även mina fötter fattade att man inte kan trycka ned både gas och broms samtidigt om man planerar att komma någonvart.

Ja, det här är dagens stora fråga. Jag körde Pilates Ball på gymmet idag (mina armar är beredda att falla av vilken sekund som helst nu om någon undrar) och kände mig väl inte som den smidigaste människan i världen.
Själv måste jag fokusera intensivt för att hålla balansen medan jag ligger som en död fisk på min tokstora plastboll och det är mycket möjligt att många med mig känner så. MEN, den där instruktören alltså.

Där ligger man och flaxar med armar och ben och hoppas innerligt att man ska slippa ställa till med en scen när man oerhört ograciös trillar av bollen och så tittar man upp och får syn på henne. En kvinna med ett ständigt leende, inte en svettdroppe i ansiktet, en andhämtning så lätt att hon lika gärna kunde ha pysslat med att vika servetter och framför allt en vansinnigt snygg hållning. Sittandes på en boll! Hur fan är det möjligt? Det är alltså dagens fråga.

Är inte måndagar underbara? Långa dagar med redigering på jobbet, svidande ögon efter att ha glott på datorskärmen alldeles för länge, för lite vätska så att huvudet värker efter några timmar och kort lunch för att hinna vara så effektiv som möjligt. Men jag gillar det ändå på något vis. Det där att bara köra på så mycket man bara orkar. Efteråt finns det ju i alla fall ingen skönare känsla. Man kommer hem och känner att man verkligen har gjort nytta och man kan med gott samvete småslumra i soffan framför Criminal Minds tills det är dags att förflytta sig till sängen för en skön natts sömn. Ja, jag menar det faktiskt! Ni som känner mig vet att jag är en nattuggla utan dess like, men måndagssömnen ska icke föraktas.

Det negativa med att vara vikarie är att jobbsäkerheten är lika med noll. Därför sitter jag nu och surfar runt på olika hemsidor och bläddrar i tidningar på jakt efter möjliga sommarjobb. Känner du kanske till något om en eventuell journalisttjänst någonstans så var inte blyg utan kläm fram med det. Alla tips uppskattas och mottages varmt.

Det är lätt att glömma bort att man har en blogg när kalendern är proppad med aktiviteter hela tiden. Nu sitter jag här en söndagkväll klockan 23.01 med datorn i knät med ögon som svider av trötthet och en huvudvärk som sakta med säkert tränger sig på. MEN idag ska jag trotsa det där och förmedla ett levnadstecken här på bloggen.

Jag vill se en film ikväll, men jag kan inte välja vilken. Det blir ofta så för mig att jag får lite beslutsångest när jag ska välja film. Ska det vara komedi eller action, romantik eller drama? Eller lite av allt? Allt för ofta leder det till att det inte blir någon film över huvud taget bara för att det tar så lång tid att välja. Funderar på att bara blunda och peka på måfå i filmhyllan och strunta i att hitta den film som är perfekt anpassad för min filmdagsform, det kanske är dags att inse att det inte finns något sådant utan att det bara är att plocka ut en film och vara glad.

Nu har det minsann gått ett par veckor sedan jag skrev sist. Dags för en uppdatering kanske. Har haft fullt upp den senaste tiden med jobbet på Sigtunabygden på vardagarna, extrajobb på Terrakottaarmén på helgerna och plugg och träning på all ledig tid. Slitsamt ibland, ja det är det, men samtidigt är jag otroligt tacksam för att jag har så pass spännande grejer för mig. Jag har banne mig inte rätt att klaga. Egentligen.

Precis så underbart är det gott folk - jag har äntligen fått ett journalistjobb. Jag vikarierar nu som kulturredaktör på lokaltidningen Sigtunabygden där jag ska vara i sju veckor. Då följer ju naturligtvis den obligatoriska frågan: hur känns det? Det känns sjukt bra. Riktigt roligt att få ta ansvar och känna att det finns de som har förtroende för mig. Samtidigt är jag så rädd så jag tror att jag ska kissa på mig ibland när jag tänker på mina uppgifter, men det är väl helt normalt antar jag. Rädsla gör att man fokuserar bättre. Hoppas jag i alla fall.

...så kanske kanske verkligheten inte blir så hård imorgon som den verkar just nu. Sverigedemokraterna kommer in i riksdagen, vilket innebär att det är en svart dag för Sverige och ett steg bakåt i utvecklingen. Tårarna är nära och ilskan väller upp mer och mer. Skönt i alla fall att de övriga partierna verkar eniga om att främlingsfientlighet inte är något vi kan acceptera i vårt land.

Jag sitter här i soffan och känner mig helt tom i huvudet. Vilken vecka! Jobb, viktiga möten med spännande folk, myskvällar med älsklingen och träning när tiden har räckt till. Efter valet tycker jag att den viktigaste frågan för den nya regeringen blir att skapa fler timmar på dygnet och längre batteritid till kroppen så att dagarna kan utnyttjas maximalt. Just nu är min personliga batteritid rätt begränsad på grund av någon smygvariant av förkylning - det bryter inte riktigt ut ordentligt men det är tillräckligt för att göra andningen ansträngd samt att förvandla mina n till d. Imorgon blir det sovmorgon (jämfört med idag i alla fall) och sedan väntar 10 timmar i berget under Skeppsholmen. Kom gärna och hälsa på om ni har möjlighet.

Checklistorna är min räddning. Jag vet, ärligt talat, inte vad jag skulle göra utan dem. Förmodligen skulle jag inte göra någon som helst nytta över huvud taget om jag inte hade mina checklistor som pressar mig att få något gjort. Ja, det har faktiskt blivit så att jag styrs av dessa papperslappar med text (som jag själv visserligen skrivit in) så till den milda grad att jag känner mig något stressad när jag inte hunnit med allt. Det kryper liksom lite i kroppen när en av rutorna saknar ett kryss eller en bock. När det visar sig att jag inte kan uppfylla dessa krav och därmed inte kan bocka av den punkten på listan känner jag att jag måste ta fram en blank sida och helt enkelt skriva en ny, bättre och smartare checklista.

Försöker skicka iväg ett brev. Ja, just det, ett vanligt konkret brev av papper. Ett sådant som ska läggas på den gula postlådan och delas ut av flitiga brevbärare på cykel. Snigelpost. Ni fattar vad jag menar.

Jag vet att jag uppdaterar dåligt, men är man sjuk så är man.

Det här med förväntningar är rent utsagt förjävligt ibland. Eller förhoppningar snarare. När de krossas alltså. Jag väntade och väntade på det där samtalet som skulle avgöra huruvida jag skulle få ett riktigt spännande jobb till hösten. Jag väntade och väntade, tvingades vänta över helgen och igår krossades drömmen. Tjänsten hade gått till en annan. Och jag var nummer två. Sometimes life´s a bitch.

Solen skiner utanför fönstret. Fåglarna kvittrar och himlen är blå - och vad gör jag? Sitter inomhus! Ren galenskap, jag vet, men det är inte som att jag har särskilt mycket val. Slutrapporten för praktikkursen skriver (tyvärr) inte sig själv och jag tänker definitivt inte gå igenom hela den här utbildningen utan rester och sedan få U på sista kursen och missa den där jäkla nålen. Aldrig!