Hemma hos Johanna

Märkligt att det känns som att jag nästan känner de här människorna. Och ännu märkligare är att jag faktiskt inser att jag saknar dem om jag av någon anledning inte ser dem. I morse kom jag till och med på mig själv med att börja gå långsammare och se mig oroligt omkring när mannen med bilen inte parkerat sin bil sådär puckat mitt framför mig på trottoaren som han gjort de senaste dagarna. Kanske ska konfrontera honom på måndag. "Å var fan har du hållit hus egentligen? Din bil ska stå där, fattar du, annars kommer min dag helt ur balans!". Nä, troligen inte. Då skulle någon nog se till att få mig intagen på något psyksjukhus och sedan får jag spendera resten av mitt liv med att glo rätt in i madrasserade cellväggar. Inte så jättelockande kan jag tycka.