Otursmolnet vägrar ge sig!
Eftermiddagen fortsatte lika illa som förmiddagen till en början. Det var som en tecknad serie där jag förtvivlat försökte göra mig kvitt otursmolnet som verkade förfölja mig. Vad är det med den här dagen?
När jag provat min bandare inser jag nämligen att den är felinställd så att ljudet går utåt. Eftersom jag inte visste hur jag skulle fixa det var det bara att åka ner till SR och be om hjälp.
Jag kastade i mig min middag (vid halv fyra, hm) och rusade ut till cykelförrådet, tog fram cykeln och ilade iväg. När jag cyklat halvvägs ner med ett framdäck med oroväckande lite luft blev jag trängd på cykelbanan. Jag tvingades köra genom en vattenpöl, vilket gjorde att hela foten blev översköljd av lervatten. Det gjorde mig inte ett dugg gladare. Egentligen hade jag väl bara velat kliva av cykeln och lägga mig i fosterställning intill vägen tills någon körde hem mig igen, men jag hade ju ett jobb att sköta så jag lät bli.
Väl nere på redaktionen vägrade maskinen göra samma fel som den gjort för mig hemma, men istället fungerade inte knapparna. Behöver jag tillägga att jag fick med mig en annan bandare? Dessutom en väldigt liten en som gick ner i handväskan. Praktiskt och smidigt.
Till slut blev jobbet gjort iallafall. Träffade två urtrevliga tjejer från den lokala boxningsklubben och intervjuade dem om deras tränarutbildning. Tyvärr blev ljudet lite konstigt. Varför ska alltid boxningslokaler ligga i källare? Handlar det om att de inte har råd med bättre eller gillar de den mörka, instängda och bullriga miljön? Hur som helst är det en mardröm för en radiojournalist. Uppdraget verkade tämligen enkelt: hitta ett rum utan skrikande taekwondo-barn, brusande vattenledningar eller ett galet eko. Uppdraget misslyckades. Väl i redigeringen insåg jag att jag drabbats av alla tre ljud jag skulle undvika. Vad göra? Dricka en kopp chokladkaffe, stänga ner datorn och cykla hem. Det löser sig nog ändå.
Tjing
När jag provat min bandare inser jag nämligen att den är felinställd så att ljudet går utåt. Eftersom jag inte visste hur jag skulle fixa det var det bara att åka ner till SR och be om hjälp.
Jag kastade i mig min middag (vid halv fyra, hm) och rusade ut till cykelförrådet, tog fram cykeln och ilade iväg. När jag cyklat halvvägs ner med ett framdäck med oroväckande lite luft blev jag trängd på cykelbanan. Jag tvingades köra genom en vattenpöl, vilket gjorde att hela foten blev översköljd av lervatten. Det gjorde mig inte ett dugg gladare. Egentligen hade jag väl bara velat kliva av cykeln och lägga mig i fosterställning intill vägen tills någon körde hem mig igen, men jag hade ju ett jobb att sköta så jag lät bli.
Väl nere på redaktionen vägrade maskinen göra samma fel som den gjort för mig hemma, men istället fungerade inte knapparna. Behöver jag tillägga att jag fick med mig en annan bandare? Dessutom en väldigt liten en som gick ner i handväskan. Praktiskt och smidigt.
Till slut blev jobbet gjort iallafall. Träffade två urtrevliga tjejer från den lokala boxningsklubben och intervjuade dem om deras tränarutbildning. Tyvärr blev ljudet lite konstigt. Varför ska alltid boxningslokaler ligga i källare? Handlar det om att de inte har råd med bättre eller gillar de den mörka, instängda och bullriga miljön? Hur som helst är det en mardröm för en radiojournalist. Uppdraget verkade tämligen enkelt: hitta ett rum utan skrikande taekwondo-barn, brusande vattenledningar eller ett galet eko. Uppdraget misslyckades. Väl i redigeringen insåg jag att jag drabbats av alla tre ljud jag skulle undvika. Vad göra? Dricka en kopp chokladkaffe, stänga ner datorn och cykla hem. Det löser sig nog ändå.
Tjing
Kommentarer
Trackback
