Hemma hos Johanna

Sitter just nu och tittar på när Barack Obama besökte Jay Leno. Det är en repris från klockan 23 igår, vilket jag faktiskt också såg. Alltså har jag sett samma program här nu två dagar i rad. Det beror delvis på att det var så kassa program i övrigt på tv, men också för att jag blev så imponerad av den här mannen när jag såg det första gången. Smart snubbe, den där Obama. Han vågar sitta där i ett sjukt populärt "vanligt" program som människor faktiskt tittar på och bli utfrågad av en oberäknelig karaktär som Jay Leno. Genom att gå med på att sitta där i en av världens mest populära lateshows tror jag att Barack Obama gjorde sig än mer folklig. När han dessutom bjöd på lite humor och berättelser blev det troligen ännu bättre. Starkt gjort och smart drag.

En sak som jag kunde tänka på när jag tittade på honom är hur vältalig Barack Obama är. Avundsjukan bubblade upp lite inom mig när jag hörde honom prata och jag kände :"varför kan inte jag också få låta sådär intelligent när jag pratar?". Det var som att gå på Viktor Rydberg Gymnasium igen och känna sig helt bortkollrad när överdrivet smarta klasskompisar öppnade munnen och sa så bra saker att man själv kände sig som en lågstadieelev på studiebesök. Usch för den känslan. En lustig reflektion: den känslan av att känna mig korkad och bortkommen har egentligen aldrig infunnit sig igen efter gymnasiet. Och då läser jag ändå på högskolan nu. Jag vet inte vad det säger om VRG. Eller om högskolan.

Tjing