Motvind och grisrosafläckiga lår
Efter gårdagens cykeltur när jag höll på att frysa hjärnan av mig var mössa en självklarhet när jag stack hemifrån idag. När det dessutom lyste vitt från marken var det ingen tvekan om den saken. Men att cykla med mössa är så obehagligt. Jag vet - oj, vilket i-landsproblem hon har då - men det är faktiskt lite äckligt.
På vägen hem idag hade jag en fruktansvärd motvind och snön yrde upp i ögonen. Mina lårmuskler har aldrig varit så hårda som de var idag, tyvärr var det inte träning som gett resultat utan bara den bitande kylan som slagit till. Ögonen tårades, tummarna gick inte att böja på överhuvudtaget. Trots kölden i luften värmde solen så pass att svetten rann innanför mössan och ryggsäcken skapade svettfläckar på t-shirtryggen. Obehagligt, minst sagt.
Stolt över att slippa bända loss mitt stelfrusna arsle från sadeln klev jag stelt av cykeln vid förrådet. När jag låst in cykeln stapplade jag mig fram till trapphuset på genomfrusna ben. Medan mina fingervantsbeklädda händer fumlade med nycklarna i låset till ytterdörren var det som om pansardräkten på benen rann av mig och plötsligt var låren sådär slappa igen.
Snabbt tar jag mig in i sovrummet och krånglar av mig jeansen. Låren är grisrosafläckiga som väntat (solsemester, ja tack!). På med de gudomligt sköna mjukisbyxorna och ner i soffan under filten. Jag är inte fullt lika frusen idag som igår med det är inte långt borta. Jag tittar bort mot fönstret. Himlen är blå och solen lyser skarpt. Vilket trevligt väder. Man kanske skulle ta och gå ut. Minnet är bra men kort, uppenbarligen.
Tjing
På vägen hem idag hade jag en fruktansvärd motvind och snön yrde upp i ögonen. Mina lårmuskler har aldrig varit så hårda som de var idag, tyvärr var det inte träning som gett resultat utan bara den bitande kylan som slagit till. Ögonen tårades, tummarna gick inte att böja på överhuvudtaget. Trots kölden i luften värmde solen så pass att svetten rann innanför mössan och ryggsäcken skapade svettfläckar på t-shirtryggen. Obehagligt, minst sagt.
Stolt över att slippa bända loss mitt stelfrusna arsle från sadeln klev jag stelt av cykeln vid förrådet. När jag låst in cykeln stapplade jag mig fram till trapphuset på genomfrusna ben. Medan mina fingervantsbeklädda händer fumlade med nycklarna i låset till ytterdörren var det som om pansardräkten på benen rann av mig och plötsligt var låren sådär slappa igen.
Snabbt tar jag mig in i sovrummet och krånglar av mig jeansen. Låren är grisrosafläckiga som väntat (solsemester, ja tack!). På med de gudomligt sköna mjukisbyxorna och ner i soffan under filten. Jag är inte fullt lika frusen idag som igår med det är inte långt borta. Jag tittar bort mot fönstret. Himlen är blå och solen lyser skarpt. Vilket trevligt väder. Man kanske skulle ta och gå ut. Minnet är bra men kort, uppenbarligen.
Tjing
Kommentarer
Trackback
