Hemma hos Johanna

Läste precis att Skånela vann mot Spåret med 30-27. Jag sitter här i Kalmar och njuter av nyheterna. Ändå kan jag inte låta bli att vara lite ledsen. Jag saknar laget, träningen och handbollen överhuvudtaget så mycket. Varje gång jag läser om lagets fina resultat blir jag naturligtvis jätteglad, men det gör ont i hjärtat när jag inte kan vara med och dela glädjen. Det känns tomt utan er, tjejer.

Sedan läste jag en mindre glädjande nyhet - Hammarbys damer vann tydligen också. Det är inte för att de gått ikapp Skånela eller för att jag hejar på Kungälv. Det är bara det att jag inte unnar Hammarbys damer ett skit. Ärligt talat vet jag inte om jag skulle bli mest glad av att Skånela vann sm-guld eller om Hammarby gick i konkurs. Tänk om det kunde hända samma år - då skulle jag kunna leva på den härliga känslan för resten av mitt liv.

Ni kanske vill veta varför jag tycker så illa om Hammarbys damer. Notera att jag säger damer. Kanske ska jag förtydliga ännu mer och påpeka att det är handboll det handlar om. Jag har inget emot föreningen Hammarby, det är bara det här laget. Det här är ett lag som lyckats fånga Stockholms, kanske Sveriges, största bitchar. De spelar fult, är otrevliga och har alldeles på tok för höga tankar om sig själva. Dessutom vill jag tillägga att det här laget egentligen heter Skogås, men bytte namn för några år sedan. Då blev de (om möjligt) ännu malligare och trodde att de var jättecoola. Det är de inte. Inte ett dugg.

Kul med Kallurs världsrekord - det var hon verkligen värd!

Tjing