Epilepsin förstör mitt liv!!!
Just nu är jag i en enorm svacka. Såhär arg och ledsen har jag inte varit på länge.
Jag insåg att mitt liv kommer att bli mycket mer begränsat av "mitt tillstånd" än vad jag trott tidigare. Det senaste året har jag haft fem anfall. 5 !!!!! Innan det här året hade jag haft 5 anfall totalt sen jag var 11!! Allt är så jävla orättvist! Jag äter ju medicinerna, jag gör som läkarna säger - varför funkar det inte! Man skulle blivit läkare själv istället så man iallafall hade haft sig själv att skylla om man gjort något fel.
Körkortet, som ligger där ogiltigt i min plånbok, känns mer och mer avlägset. Det finns inte en chans att jag får tillbaka mitt körkort igen. Dagen då jag tog körkort var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, då kände jag att jag verkligen lyckats med något. 3 månader tog det och sedan var den lyckan borta. Jag vet vad ni tänker: "bry dig inte om det där med körkortet, det finns många som inte har körkort, det viktigaste är att du mår bra"...SKITSNACK!!! Hur ska det gå till? Hur ska jag kunna släppa att jag inte får köra bil? Hela min karriär kommer att falla om jag inte har körkort! En journalist MÅSTE ha körkort, annars är man värdelös. Hur ska man kunna ta ett snabbt jobb? "Det har hänt något i Bromma", "Okej, jag tar det. Jag blir lite sen för det är strejk i tunnelbanan, men det gör väl inget?". Ingen kommer att vilja anställa mig.
Dessutom är jag rädd. Jag är rädd för att cykla, duscha och gå i trappor. Det går inte en dag, eller ens en timme, utan att jag tänker på hur försiktig jag ska vara för att jag är rädd. Jag vill inte leva resten av mitt liv och vara rädd.
På jobbet har chefen sett till att jag inte får stänga ensam, eftersom hon är rädd för vad som skulle hända om jag fick ett anfall när jag är ensam. Det är så det kommer att vara. Jag kommer att nekas vissa uppgifter på grund av det här.
6 tabletter om dagen - när räknas man som narkoman? Det kan inte vara nyttigt för kroppen att äta så mycket mediciner. Jag kanske blir beroende, med min tur skulle det inte förvåna mig. Tänk om jag inte kommer att kunna skaffa barn - för starka mediciner eller för många anfall. Man kan bli deppig för mindre.
Klockan är mycket och jag ska jobba imorgon. Jag kan inte sova nu, är alldeles för nere. Ska nog sitta och deppa ett par timmar först, sen får vi se vad som händer.
Nu har hungern slagit till också.
Fan!
Jag insåg att mitt liv kommer att bli mycket mer begränsat av "mitt tillstånd" än vad jag trott tidigare. Det senaste året har jag haft fem anfall. 5 !!!!! Innan det här året hade jag haft 5 anfall totalt sen jag var 11!! Allt är så jävla orättvist! Jag äter ju medicinerna, jag gör som läkarna säger - varför funkar det inte! Man skulle blivit läkare själv istället så man iallafall hade haft sig själv att skylla om man gjort något fel.
Körkortet, som ligger där ogiltigt i min plånbok, känns mer och mer avlägset. Det finns inte en chans att jag får tillbaka mitt körkort igen. Dagen då jag tog körkort var en av de lyckligaste dagarna i mitt liv, då kände jag att jag verkligen lyckats med något. 3 månader tog det och sedan var den lyckan borta. Jag vet vad ni tänker: "bry dig inte om det där med körkortet, det finns många som inte har körkort, det viktigaste är att du mår bra"...SKITSNACK!!! Hur ska det gå till? Hur ska jag kunna släppa att jag inte får köra bil? Hela min karriär kommer att falla om jag inte har körkort! En journalist MÅSTE ha körkort, annars är man värdelös. Hur ska man kunna ta ett snabbt jobb? "Det har hänt något i Bromma", "Okej, jag tar det. Jag blir lite sen för det är strejk i tunnelbanan, men det gör väl inget?". Ingen kommer att vilja anställa mig.
Dessutom är jag rädd. Jag är rädd för att cykla, duscha och gå i trappor. Det går inte en dag, eller ens en timme, utan att jag tänker på hur försiktig jag ska vara för att jag är rädd. Jag vill inte leva resten av mitt liv och vara rädd.
På jobbet har chefen sett till att jag inte får stänga ensam, eftersom hon är rädd för vad som skulle hända om jag fick ett anfall när jag är ensam. Det är så det kommer att vara. Jag kommer att nekas vissa uppgifter på grund av det här.
6 tabletter om dagen - när räknas man som narkoman? Det kan inte vara nyttigt för kroppen att äta så mycket mediciner. Jag kanske blir beroende, med min tur skulle det inte förvåna mig. Tänk om jag inte kommer att kunna skaffa barn - för starka mediciner eller för många anfall. Man kan bli deppig för mindre.
Klockan är mycket och jag ska jobba imorgon. Jag kan inte sova nu, är alldeles för nere. Ska nog sitta och deppa ett par timmar först, sen får vi se vad som händer.
Nu har hungern slagit till också.
Fan!
Kommentarer
Postat av: Kristina
Hoppas du har somnat nu snutten!
Finns nog inga ord som kan trösta nu. Bara hålla tummarna för att nya doktorn kan
hitta en lösning.
Du får en kram så fort vi ses. Det är nog det enda jag kan bidra med.
Sov gott och ha det så fint på jobbet imorgon!
Trackback
