Hemma hos Johanna

Glömde att skriva det i måndags, men titta vad jag fick av världens bästa kille på alla hjärtans dag.

Idag har det varit en sån där dag när jag har gäspat hela dagen, från morgon till kväll. Jag vet inte ens om det handlar om trötthet, det är snarare som att det blir en vana som jag inte kan komma ifrån. Som att jag smittar mig själv med tidigare gäspningar och så blir det bara en ond cirkel. Ser ju inte så bra ut på jobbet när man går runt och gäspar konstant. Tack och lov träffade jag inte så många människor idag, det var jag och min redigering i princip.

Hade en lite udda lördag igår. Mattias jobbade och jag också kan man säg. Var på handboll i Vassunda för att skriva en artikel, riktigt roligt faktiskt. Tog mig dit med mosterns bil (tack för lånet) som är väldigt stor, bred och automatväxlad. Det tog ett tag innan inte bara hjärnan utan även mina fötter fattade att man inte kan trycka ned både gas och broms samtidigt om man planerar att komma någonvart.

Ja, det här är dagens stora fråga. Jag körde Pilates Ball på gymmet idag (mina armar är beredda att falla av vilken sekund som helst nu om någon undrar) och kände mig väl inte som den smidigaste människan i världen.
Själv måste jag fokusera intensivt för att hålla balansen medan jag ligger som en död fisk på min tokstora plastboll och det är mycket möjligt att många med mig känner så. MEN, den där instruktören alltså.

Där ligger man och flaxar med armar och ben och hoppas innerligt att man ska slippa ställa till med en scen när man oerhört ograciös trillar av bollen och så tittar man upp och får syn på henne. En kvinna med ett ständigt leende, inte en svettdroppe i ansiktet, en andhämtning så lätt att hon lika gärna kunde ha pysslat med att vika servetter och framför allt en vansinnigt snygg hållning. Sittandes på en boll! Hur fan är det möjligt? Det är alltså dagens fråga.

Är inte måndagar underbara? Långa dagar med redigering på jobbet, svidande ögon efter att ha glott på datorskärmen alldeles för länge, för lite vätska så att huvudet värker efter några timmar och kort lunch för att hinna vara så effektiv som möjligt. Men jag gillar det ändå på något vis. Det där att bara köra på så mycket man bara orkar. Efteråt finns det ju i alla fall ingen skönare känsla. Man kommer hem och känner att man verkligen har gjort nytta och man kan med gott samvete småslumra i soffan framför Criminal Minds tills det är dags att förflytta sig till sängen för en skön natts sömn. Ja, jag menar det faktiskt! Ni som känner mig vet att jag är en nattuggla utan dess like, men måndagssömnen ska icke föraktas.

Det negativa med att vara vikarie är att jobbsäkerheten är lika med noll. Därför sitter jag nu och surfar runt på olika hemsidor och bläddrar i tidningar på jakt efter möjliga sommarjobb. Känner du kanske till något om en eventuell journalisttjänst någonstans så var inte blyg utan kläm fram med det. Alla tips uppskattas och mottages varmt.