Hemma hos Johanna

Åååååh, vad jag tyckte synd om småkronorna igår. Jag var så nervös under matchen. Efter reduceringen blev det värre, då började jag dricka kopiösa mängder citronvatten. När de senare kvitterade kunde jag inte sitta still längre. Jag gick runt, runt i vardagsrummet tills mamma sa åt mig att sätta mig ner. Sedan var jag kissnödig också, vilket kanske inte var så konstigt.
Det var så trist att det skulle sluta som det gjorde, Sverige var verkligen värda att vinna. Inte en enda förlust under turneringen efter full tid och bara en förlust totalt sett. Finalen.
Jag måste säga att jag är imponerad av kämpaglöden. De har verkligen bevisat att det inte behövs ett lag med en storstjärna. Ett jämnt lag är ett starkt lag. Så slipper de diva-fasonerna också. För mig var hela turneringen en bragd och jag hoppas att de inte deppar för länge för finalförlusten. De har vunnit ett silver, inte förlorat ett guld.
En parantes är att när de visade småkronornas väg fram till finalen så spelades Mannen i den vita hatten (16 år senare) i bakgrunden. Så nördig är man som känner igen introt trots att det inte var det som skulle vara i fokus.

Det är kanske få som har koll på det, men nu startar även småkronornas damer sin vm-turnering. Pappa är assisterande tränare så jag ska hålla mig uppdaterad. Hoppas att grabbarnas framgångar har sporrat tjejerna. Kör hårt, jag håller tummarna!

Idag kom en granne (iförd en svart cowboyhatt) till mamma över och klagade. Han gnällde på att en av våra katter hade "rivit ned min syrénbuske och att han "går omkring i min trädgård". Dessutom påpekade han att "jag och många med mig störs av dina katter". 
Till att börja med visade det sig att Maximus hade klöst lite på stammen på syrénbusken. Ja, vi får hoppas att trädet överlever natten. Det tror jag. Kan en gran överleva en björn kan nog en syrénbuske överleva en katt. Dessutom kanske han kunde sagt till sina ungar när de satt i vårt träd och kastade körsbär på varandra i somras om rätt nu ska vara rätt.  
För det andra är hans trädgård en liten, liten plätt som smälter ihop med gångvägen. Det är ingen trädgård, det är ett trappsteg upp till hans dörr.
För det tredje vet alla ni som läser journalistik med mig att "många med mig" är något man säger för att det ska låta starkt, men som betyder att man inte vet om fler än ens partner håller med. Mamma frågade vilka. Hon fick veta att grannen som vi har bäst kontakt med av alla grannarna hade sagt det. När mamma frågade Kjell senare visade det sig att han aldrig hade pratat med mannen i den svarta hatten. Märkligt.

Sedan skulle jag ju hem också. Jag var helt säker på att bussen skulle gå 14.45, så när vi kom fram 14.10 kändes det rätt lugnt. Jag kramades med mamma och Carolina och Mattias hjälpte mig med väskorna. Vi tittade på skärmen för att se vilken gate jag skulle till. Då kom stressen. Bussen skulle gå 14.15. Det är inte lätt att springa med det där bagaget ska jag säga - en skrivare, kläder, en stekpanna, en matlåda med köttbullar och makaroner, böcker, datorn, en 1,5-litersflaska med vatten...Tungt och riktigt osmidigtt!!! Men det gick. Jag hann.
Resan kändes lång, skönt att ta taxi från stationen iallafall.

Nu ska jag vila mig lite.

Sov gott