Hemma hos Johanna

Igår skulle jag, Malin, Kristina och Björn åka till Karlskrona för att gå på Kent. En riktig road trip skulle det visa sig. Vi hade turen att få låna Mis bil, det skulle bli enklare och billigare på det sättet. Billigare kanske, men inte ett dugg enklare.
Malin var i högform, nästan övertaggad, under hela dagen. På morgonen var hon så lycklig över att få höra all favoritmusik på de Anders och Matildas radiosändningar. Hon satt och myste och tjöt till varje låt som spelades - hon är bra rolig hon. Förresten var radiosändningarna helt underbara. Bäst var när Anders översatte en Latin Kings-låt till mer korrekt svenska.
Efter att Malin asgarvat, med nästan alla av sina olika skratt, åt att ha sett sig själv le i spegeln gick vi ut för att vänta på bilen.

Vi hade inte sett bilen innan; det enda vi visste var att den var gammal. Jag och Malin stod ute vid stora vägen och väntade. På långt håll såg vi en liten, långsam bil med de dimmigaste ljusen av alla. Vi förstod redan då att det var vår bil och vi skrattade mer och mer hysteriskt ju närmare den kom. Till slut hade jag och Malin trängt in oss i baksätet i tvådörrs-bilen, vilket inte var lätt i min längd och med den täckjackan.

Det var dags att tanka och det var lättare sagt än gjort. Nä, alltså själva tankningen gick bra - det var sedan det började krångla. Det gick inte att sätta tillbaka tanklocket. Malin kämpade några minuter innan hon gav upp och lät Björn försöka. När det inte gick fick även Kristina och till sist också jag gå ut ur bilen och försöka hjälpa till. Det hela slutade med att en snäll man som kommit för att tanka brevid hjälpte oss. Det var tur att vi tankat tillräckligt mycket för att inte behöva göra det igen. Kanske borde vi sett det här som ett omen, för det här var inte det värsta som hände.

Vår road trip fortsatte med ett så högt bullrande att volymen på stereon höjdes extremt, jag kanske skulle haft öronproppar redan i bilen. Händerna var frusna, men stämningen var hög med all sång.

När vi kom in mot Karlskrona var det riktigt varmt i bilen, inte bra när man försöker koncentrera sig och hålla huvudet kallt (haha). Vi irrade runt mitt inne i stan, över kullersten och inne i återvändsgränder. Jag vet inte hur många gånger vi fick vända fram och tillbaka. Efter ett tag tog vi oss iallafall fram till arenan, det var kö till parkeringen men det var ju det minsta problemet. Till slut kom vi in på konserten ganska lagom till att förbandet avslutat sitt och Kent skulle gå på. Igår funkade timingen iallafall.

Vi stod ända framme vid staketet, men hade lite dålig vinkel då vi stod vid ena högtalaren. Det gjorde inget, jag såg rinktigt bra ändå och de for fram och tillbaka på scenen så de stod rätt nära oss iallafall ibland.

Sedan var det ju det här med damen. Den malplacerade 50+ damen som stod framför mig i kritstreckrandig kavaj och själv tog upp två kvadratmeter av golvet. Jag menar inte att hon var så stor, men att hon bredde ut sig genom sin dans som inte riktigt hörde hemma på en Kent-konsert. Någonstans finns en nybörjarkurs i gammeldans som saknar henne. Min rygg värkte när vi gick ut eftersom hon ständigt lutade på mig så att jag fick böja mig hela tiden. Hon hade ingen som helst kroppskontroll utan viftade med armar och armbågar mot både mig och mina kompisar och jag var helt säker på att hon skulle knocka mig så som hon svängde med huvudet. Tro inte att jag inte knuffade (en hel del) på henne, men hon kanske hunnit bli lite senil för hon kom hela tiden tillbaka trots sin redan stora dansyta. När Lotta tacklade henne skärpte hon sig lite, några av mina armbågar i ryggen var nog inte heller populära. Ibland undrade jag om hon någonsin lyssnat på Kent för hon kunde inte ens texten till de mest spelade låtarna.
Konserten var bra iallafall - bättre sång, men lägre stämning än i sthlm. Bäst igår: Den döda vinkeln (trots att Jocke hittade på lite egna textrader emellanåt). Mannen i den vita hatten (16 år senare), 747 och Revolt III var också riktigt bra.


  
1.Kent (syns inte så bra)
2.Kent (i röken)
3.Publiken
4.Turturduvorna Lotta och Robert
5.Björn är cool och Kristina fånar sig
6.Kristina och Malin glada som vanligt
7.Malin i högform

På vägen hem var vi hungriga allihop så vi tänkte dra förbi McDonalds. Först funderade vi på att bara köra drive through, men när vi såg kön tänkte vi att vi lika gärna kunde gå in för det skulle gå nästan lika fort. Men tji fick vi. När vi skulle gå från bilen gick det inte att låsa dörren. Kristina suckade lite och försökte dra ut nyckeln för att försöka låsa igen. Men nyckeln satt fast. Jag och Kristina kämpade med att försöka få ut nyckeln, utan att bryta av den. Björn och Malin kom tillbaka och de fick också försöka. Det gick fortfarande inte. Vi skrattade så vi tjöt. Vad fan gör man i det läget? Hur skulle vi komma hem om vi inte fick ut nyckeln ur dörren? Det hela var så sjukt och mina tankar gick tillbaka 12 år i tiden då jag låste fast ett cykellås rund magen som inte hade någon nyckel. Då fick vi åka till låssmeden, men hur gör man med en bilnyckel som sitter fast i dörren klockan 23.30 på natten?
Det tog en halvtimme, men sedan fick vi ut nyckeln. Lättade satt vi sedan i bilen och åt; vi tänkte inte lämna bilen igen.

 Björn försöker få ut nyckeln medan Kristina och Malin tittar på

Vägen hem gick rätt bra - tjock dimma, men det var lugnt ändå. Kändes skönt att komma hem och ut ur den lilla bilen.

Det var snäll av dig Mi att låna ut bilen, men nästa gång tar jag hellre bussen.

Tjing